Trollsteinen

Lördag morgon och klockan var bara halv nio. Vi samlades i köket och åt varsin stadig frukost, så vi skulle kunna stå oss hela förmiddagen i alla fall. Den andra gruppen skulle inte till Björndalen förrän vid 11-tiden, men några var redan uppe ändå. Vi fördelade gevär och ammunition mellan grupperna och packade våra matsäckar. Med bara kamera och lite extra kläder också, så blev ryggsäckarna inte så tunga. Tyvärr kände jag att min halsen inte mådde helt bra, men jag försökte ignorera den värsta hostan och drack 2 koppar te innan avfärden.

I hallen ligger det en loggbok där alla måste fylla i sina namn och kontaktuppgifter när man ska ut på vandring. Dessutom är det bra att berätta för någon annan som är kvar i byn, ungefär när man tänker vara tillbaka och vilken väg man tänker ta. Allt för att vara på den säkra sidan och för att göra det lättare för folk att leta efter oss, om vi inte kommer tillbaka.

Strax efter halv tio kom vi iväg och det första vi var tvungna att göra var att ta oss upp för en ganska brant sluttning. Det var den värsta biten på hela sträckan, förutom precis vid toppen. Att pulsa i decimetertjock snö är ibland inte det lättaste och naturligtvis halkar jag flera gånger, till sist så pass mycket att jag sitter ner... jag får använda ganska mycket av min energi för att ta mig upp igen. När vi har kommit över den första branten märker jag att jag har sträckt mig i ljumsken. Men så lätt ger jag inte upp! Så vi fortsatte traska.

Underlaget varierade en del. Vissa sträckor var lättare än andra, då snön var så pass kompakt att man inte sjönk ner. Men ibland fick man sig en överraskning och fastnade med fötterna, ungefär som i Ronja Rövardotter :) Vi hade strålande väder med blå himmel och några enstaka moln över vissa bergstoppar. Inte förrän vi kom upp på toppen började det blåsa ordentligt.

Sista biten var riktigt jobbig och där gick det bara av ren vilja för oss alla. Luften var kall att andras och mitt vatten var slut. Kylan från vinden gjorde att vi fick ta på oss fler lager med kläder innan vi nådde upp till Trollsteinen. Varför toppen heter så, vet jag inte... men högst upp ligger det en hög med stora stenblock, inbäddade i snön. Jag tror att klockan var ca ett på dagen när jag äntligen såg solen för första gången sen jag kom till Svalbard! Det var verkligen värt det!

På båda sidorna av toppen sträckte sig ett återigen ett vitt ökenlandskap långt bort i horisonten. Det var verkligen vackert med solen som värmde några att topparna. Vi kunde se över hela adventsdalen och lång in mot land också. Riktigt mäktigt.

Med alla kläder som jag hade med mig, såg jag nu ut som en trött michilingubbe på vägen ner.  Ljumsken gjorde väldigt ont under den sista sträckan uppför, men på vägen ner kändes det betydligt mindre, vilket var väldigt skönt! Så fort vinden slutade blåsa kring våra öron stannade vi för att äta en mindre lunch. Jag drack varmt vatten och mumsade på en macka, när vi insåg att vi stod mitt i skidåkarnas motorväg :)

Hela vägen ner mötes vi av familjer och studenter som var på väg upp till samma topp som oss, men på skidor istället. Vi såg även ett gäng med snöskor, vilket fusk! Det måste vara ett fantastiskt åk att ta sig ner för toppen på skidor och de var antagligen tillbaka i Nybyen strax efter oss.

Det kändes ganska skönt när vi väl såg våra färgglada baracker igen, även om vi fotfarande hade en bit kvar. På ungefär samma ställe som jag sträckte mig, satte vi oss nu ner på rumpan och åkte ner för sluttningen istället :) Men mina sista krafter tog jag mig sedan hem till Barack nr 3 och stupade i säng strax innan klockan tre. Sov i 2 timmar och vaknade upp vrålhungrig! Även om jag inte orkade göra så mycket mer den dagen, så var det är väldigt trevlig utflykt som jag kan rekommendera.