Ibland räcker det. Nu räcker det. Jag har kämpat länge och väl. I nästan 2 år har jag funderat på om detta verkligen är min grej, snacka om ångest och stress. Ibland flyter det på, men ibland går det verkligen trögt och då kan det t.o.m stå still ett bra tag. Vilket verkligen inte är bra för varken produktiviteten eller motivationen.
Man hamnar helt enkelt i en ond cirkel. Nu har jag inte lyckats ta mig ur den onda cykeln på över ett år. Det har inte stått still hela tiden, med det har gått extremt trögt. Då blir man stressad och så sitter man fast ännu hårdare. Någon kanske förstår vad jag menar, eller inte. Det är svårt att förklara. Jag begriper det inte heller alla gånger.
Jag har fått hjälp. Jag har litat på att mina handledare ska ta mig ur detta träsk. Jag har fått professionell hjälp med stressen och jag har stöd hemifrån. Ibland går det riktigt bra. Jag lyckades ju faktiskt ta min licentiatexamen förra året. Det kändes bra, ett tag.
Men nu räcker det. Jag behöver en riktig paus. Jag behöver fundera över vad jag egentligen vill. Var hittar jag min motivation och energi, igen? Hur kan jag komma på egna idéer och lösningar på problem?Det finns inget lätt svar när man forskar, därför är det viktigt att jag drivs av min egen nyfikenhet. Den måste jag hitta tillbaka till, om detta någonsin ska gå. Eller så hittar jag ett intresse någon annanstans, då är det helt okej också.
Nu har jag i alla fall 6 månader på mig att fundera. Under tiden kommer jag jobba som studievägledare och med kommunikation på samma institution. Jag är tacksam för att jag kommer vara kvar på samma arbetsplats, så jag kan hålla mig hyfsat uppdaterad inom forskningen, under tiden.
Jag ser fram emot jobba mer med kommunikation av klimatforskning, som jag har blivit mer och mer intresserad av på sistone. Det ska även bli kul att jobba tillsammans med övriga studievägledare och administrativ personal. Det kommer bli en spännande vår!
En sak är säker, jag kommer må mycket bättre.
PS. Jag har fortfarande kvar ett inlägg om COP19 som jag verkligen vill skriva. Förhoppningsvis får jag tid och energi till det nu.
Man hamnar helt enkelt i en ond cirkel. Nu har jag inte lyckats ta mig ur den onda cykeln på över ett år. Det har inte stått still hela tiden, med det har gått extremt trögt. Då blir man stressad och så sitter man fast ännu hårdare. Någon kanske förstår vad jag menar, eller inte. Det är svårt att förklara. Jag begriper det inte heller alla gånger.
Jag har fått hjälp. Jag har litat på att mina handledare ska ta mig ur detta träsk. Jag har fått professionell hjälp med stressen och jag har stöd hemifrån. Ibland går det riktigt bra. Jag lyckades ju faktiskt ta min licentiatexamen förra året. Det kändes bra, ett tag.
Men nu räcker det. Jag behöver en riktig paus. Jag behöver fundera över vad jag egentligen vill. Var hittar jag min motivation och energi, igen? Hur kan jag komma på egna idéer och lösningar på problem?Det finns inget lätt svar när man forskar, därför är det viktigt att jag drivs av min egen nyfikenhet. Den måste jag hitta tillbaka till, om detta någonsin ska gå. Eller så hittar jag ett intresse någon annanstans, då är det helt okej också.
Nu har jag i alla fall 6 månader på mig att fundera. Under tiden kommer jag jobba som studievägledare och med kommunikation på samma institution. Jag är tacksam för att jag kommer vara kvar på samma arbetsplats, så jag kan hålla mig hyfsat uppdaterad inom forskningen, under tiden.
Jag ser fram emot jobba mer med kommunikation av klimatforskning, som jag har blivit mer och mer intresserad av på sistone. Det ska även bli kul att jobba tillsammans med övriga studievägledare och administrativ personal. Det kommer bli en spännande vår!
En sak är säker, jag kommer må mycket bättre.
PS. Jag har fortfarande kvar ett inlägg om COP19 som jag verkligen vill skriva. Förhoppningsvis får jag tid och energi till det nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar