PAUS

Ibland räcker det. Nu räcker det. Jag har kämpat länge och väl. I nästan 2 år har jag funderat på om detta verkligen är min grej, snacka om ångest och stress. Ibland flyter det på, men ibland går det verkligen trögt och då kan det t.o.m stå still ett bra tag. Vilket verkligen inte är bra för varken produktiviteten eller motivationen.

Man hamnar helt enkelt i en ond cirkel. Nu har jag inte lyckats ta mig ur den onda cykeln på över ett år. Det har inte stått still hela tiden, med det har gått extremt trögt. Då blir man stressad och så sitter man fast ännu hårdare. Någon kanske förstår vad jag menar, eller inte. Det är svårt att förklara. Jag begriper det inte heller alla gånger.

Jag har fått hjälp. Jag har litat på att mina handledare ska ta mig ur detta träsk. Jag har fått professionell hjälp med stressen och jag har stöd hemifrån. Ibland går det riktigt bra. Jag lyckades ju faktiskt ta min licentiatexamen förra året. Det kändes bra, ett tag.

Men nu räcker det. Jag behöver en riktig paus. Jag behöver fundera över vad jag egentligen vill. Var hittar jag min motivation och energi, igen? Hur kan jag komma på egna idéer och lösningar på problem?Det finns inget lätt svar när man forskar, därför är det viktigt att jag drivs av min egen nyfikenhet. Den måste jag hitta tillbaka till, om detta någonsin ska gå. Eller så hittar jag ett intresse någon annanstans, då är det helt okej också.

Nu har jag i alla fall 6 månader på mig att fundera. Under tiden kommer jag jobba som studievägledare och med kommunikation på samma institution. Jag är tacksam för att jag kommer vara kvar på samma arbetsplats, så jag kan hålla mig hyfsat uppdaterad inom forskningen, under tiden.

Jag ser fram emot jobba mer med kommunikation av klimatforskning, som jag har blivit mer och mer intresserad av på sistone. Det ska även bli kul att jobba tillsammans med övriga studievägledare och administrativ personal. Det kommer bli en spännande vår!

En sak är säker, jag kommer må mycket bättre.

PS. Jag har fortfarande kvar ett inlägg om COP19 som jag verkligen vill skriva. Förhoppningsvis får jag tid och energi till det nu.

Avslutat kapitel

Det är inte ofta som man kan säga att man faktiskt har avslutat något inom forskningen. Man kan alltid göra mer och bättre. Artiklar granskas, görs om och granskas igen. Till slut blir de förhoppningsvis publicerade, men bland kan det vara väldigt frustrerande längs vägen. Då är det extra skönt när man faktiskt kan säga att man har avslutat något och att man har genomfört något som har blivit godkänt av andra.

Tyvärr finns det en saknad av bekräftelse och feedback inom den akademiska världen och jag kan delvis förstå varför. Men jag har svårt att acceptera det. Nästan all fokus ligger på: Vad kan förbättras? Vad är nästa steg? Inom forskningen måste man hela tiden ifrågasätta och vända och vrida på saker. Men samtidigt måste man ju ta ett steg tillbaka och fråga sig: Vad betyder detta då? Reflektioner finns, fanns inte så mycket över vad man faktiskt ha lyckats åstadkomma.

Därför känns det extra gött att kunna säga att jag faktiskt har AVSLUTAT något! Jag är lite mer än halvvägs igenom min doktorandtid och jag har tagit min Licentiatexamen! På min institution är det inte obligatoriskt att göra en lic (som det är på andra ställen), men jag valde att göra det ändå. Det har jag verkligen inte ångrat! Visst, jag fick ägna stora delar av min sommar åt att läsa och skriva kappa, men det var också skönt att kunna dyka lite djupare i litteraturen och faktiskt ta sig tid att reflektera över det man håller på med. Dessutom kunde jag ju sitta i sommarstugan och skriva, där jag är som mest kreativ.

När min presentation äntligen kom i oktober, så var jag extremt nervös innan. Jag har haft lite dålig erfarenhet av att presentera forskning på institutionen (det går mycket bättre på konferenser) och därför kändes det extra viktigt att det gick bra. Antagligen handlar det om hur förberedd man är...

Presentationen gick bra. Opponenten hade förvånansvärt snälla frågor, vilket var skönt! Men jag fick en hel del svåra frågor av betygskommittén. Jag var nöjd efteråt och det brukar jag sällan vara. Men jag hade ju fått kommentarer och feedback på det som jag har jobbat med de senaste 3 åren, från personer som i vanliga fall inte brukar läsa mitt arbete. Det kändes riktigt bra! Jag kanske inte har gjort några storslagna genombrott, men allt jobb gav i alla fall något i slutändan.

How slow can you go?

The first week of the COP Intersessionals is soon over and we will try and summarize our experiences so far. Unfortunately,  Harriet and I couldn't travel to Bonn until Wednesday, but that turned out not to be a problem, since many of the negotations had been put on hold for several days anyway.

SBI

At the moment, Russia is hindering all kinds of progress and the Subsidiary Body of Implementation (SBI) can't move forward.  The Russian Federation want to add a new item to the agenda, but no other country agrees on that suggestion.  The new item would deal with HOW the negatiotions are actually conducted and the issue of transparency. We believe that this item has come up since the last negotiations at COP18 in Doha, when the COP President took a decision on moving forward even though some of the countries didn't feel that they were done with the discussions.

Yesterday, there was an open discussion in the SBI plenary that we attended, but the discussion was still going on between mainly Russia and Fiji (representing the G77+China).   At time of writing, the SBI has still not officially opened as the agenda hasn't been adopted by all countries. Fortunately, there are still some items that can still legally be discussed under the SBI, like our "baby" Article 6 :)

Article 6

We have spend some time during the last days on networking and preparing for 2 events that will happened in the beginning of next week, where WAGGGS will be very much involved. One of them is the Dialogue on Article 6, where Harriet will give a presentation on WAGGGS as a lead practitioner of climate change education.  The other event is the launch of a newly written report on Youth Climate Action, (containing several WAGGGS case studies) where I will be moderating the event.

Action

We have also participated in a YOUNGO Action, highlighting the fact that the measurements of CO2 in the atmosphere recently reached a daily average of 400ppm.  We were asking the negotiators "how low can you go?" by doing the Limbo dance!

Gender

Last but not least, we've been following the gender discussions, both in the meetings with the Women's caucus and attending a UN Women side event on Gender Balance and Empowering Woman in the UNFCCC Process.  Many people agreed on the fact that not only do we need gender balance in participation at UNFCCC meetings, but we also need to work on capacity building, in order to increase women's self confidence and share our knowledge, at the same time as we need gender sensitivity at all meetings and in implementation.

YOUNGO

On a more personal note, we are enjoying the warm and sunny weather here in Bonn and working with the rest of the youth.  Unfortunately, YOUNGO is not very well represented here, since we are not so many and most of us are from Europe. However, today we are very to welcome Magda from Poland who will join the WAGGGS delegation during the next coming days.

Twitter

Don't forget to follow us on Twitter where we upload the latest news and updates from the meetings and discussions here in Bonn. For the moment you can read:

@WAGGGSdelegates: A key player in #SBI just said we're one of the most practical organisations working on #climate and he wishes we could help sort out current mess!

This blogpost will also be published on WAGGGS webpage.

EGU 2013

Hemma igen efter två intensiva veckor tänkte jag försöka sammanfatta mina intryck från två väldigt olika konferenser. Även om schemat var späckat och jag var tvungen att förberedda både en poster och en presentation, så är jag glad att jag fick finansiellt stöd för båda konferenserna (tack Bolincentret och APECS Sweden!) och tog mig tiden att vara iväg ett tag.

ingången till konferenscentret

Första stoppet var Wien och European Geoscience Union (EGU) General Assembly 2013, en STOR konferens med ca 12 000 deltagare från framförallt Europa, men även andra delar av världen! Det var väldigt kul och inspirerande att äntligen få uppleva en av de stora årliga konferenserna som många kollegor har pratat om. För oss är det antingen den här, eller motsvarande AGU i San Francisco varje år, som drar mest deltagare från vår institution. För mig var det faktiskt första gången som jag var på en konferens som inte bara handlade om Arktis. IPY i Montreal förra året var också en stor konferens, men den var fortfarande begränsad till polarforskning.

det finns många goda kakor i Wien!

Ett brett område gjorde att jag hade möjlighet att gå och lyssna på några andra presentationer som kanske inte är direkt anknutna till mitt forskningsområde, men som fortfarande kan vara intressant. Bland dessa fanns presentationer inom bland annat aerosolfysik, global atmosfärsdynamik och senaste forskningen om stormar. Både kul och spännande! Jag hade även kunnat följa presentationer om helt andra geovetenskaper, men jag höll mig i alla fall inom atmosfärsvetenskap och oceanografi. Jag är lite ledsen att jag missade en paneldebatt om kärnkraft och en annan debatt om "fracking". Men enligt andra kollegor som var där, så var det tyvärr inte så givande. Jag tänkte även gå på en session om bloggar och sociala medier i vetenskapen, men det var samtidigt som flera andra presentationer, så jag fick prioritera molnen! :) Det är det värsta med de stora konferenserna; att flera intressanta föreläsningar pågår samtidigt så man måste välja. Ibland är det också flera presentationer inom samma område som pågår samtidigt, mycket olyckligt!

Jag hade själv en poster inom ämnet "Boundary layer in high latitudes". Min studie är äntligen klar och det var kul att kunna presentera mina senaste resultat. Poster-stunden gick riktigt bra faktiskt och jag fick en hel del besök av folk som var intresserade av min forskning. Några hade gjort liknande studier själva och andra ville bara använda mina resultat som referens. Nu gäller det att det blir publicerat också! :)

Schönbrunn, sista dagen.

Annars var de bästa presentationerna inom "Arctic climate change" som leddes av en av forskarna på min institution. Där var även presentationer från två doktorander på MISU, bland annat Marie Kapsch som precis har publicerat sina resultat i Nature! Det pågår många intressanta diskussioner om vilka feedbackmekanismer som är de starkaste osakerna till förändringarna i Arktis och det kommer nya resultat hela tiden.

Totalt sätt så var det en väldigt lyckad konferens! Det var himla roligt att få chansen att bredda sin kunskap lite. Det var också en trevlig stämning på konferensen och dessutom extra kul att träffa gamla kollegor från Tyskland som jag har läst kurser med och lärt känna på andra konferenser. Fritiden tillbringades tillsammans med 5-6 andra kollegor från Stockholm. Vi delade en stor och fin lägenhet i Wien och kunde njuta lite av stan på kvällarna och helgen. Våren kom ordentligt i slutet på veckan och bakislördagen spenderades på Schönbrunn, ett slott utanför stan.

Save the Arctic training

A few weeks ago I had the oppurtunity to join Greenpeace International and their Arctic team on a 5-days winter training and camping in Norway. In total, we were 21 people coming from different backgrounds with different experiences, gathering as one team to Save the Arctic.

While the majority of the people were project leaders or part of the communications team at Greenpeace, there were also people who had many years of experiences from previous Greepeace actions and expeditions in the polar regions. I met some extremely talented photographers, video makers and people who know everything about logistics and techinical equipment. I was really impressed by all the knowledge and excitement that was collected in the same room!

As young ambassadors there were one girl from Greenpeace Canada, who also represented the indigenous people of her land and one Swedish girl from the Sami people. The person who travelled the furthest was a young man from the Seychelles. Even if he was from the tropical region he was one of the most committed persons to Save the Arctic. I will tell you why later. Then there was me. I was there as a representative of WAGGGS, but also as a young climate scientist. I am a PhD student in Atmospheric Science and Oceanography and I study the Arctic Region specifically.

But why were we all gathered now, in a cold place like Norway in the end of January? The goal of the training was to make everyone familiar with the cold environment including learning how to do cross-country skiing, practice winter camping and talk about the campaign. Even if I’m from Sweden I didn’t have so much experience from skiing before, but I actually learned pretty fast. As long as the surface was fairly flat, I felt like I had control over myself :)

Since I have been a girl scout for many years, I have a lot of experience from camping and outdoor living, so I didn’t think that would be a problem. However, sleeping in a tent when it’s -20°C outside, was a completely different story! Even if I had semi-professional gear and did everything that our Polar guides told us to do, I couldn’t keep warm. Despite that, it was a very nice experience, especially when we were gathered around the campfire exchanging ideas and thoughts about the campaign.

The campaign (Save the Arctic) has been going on for a while now and WAGGGS has been a part of it since we launched the Flag for the Future competition at the UN Climate Change Conference in Doha last year.

In the beginning of April this year, this team of well equipped and well motivated people will ski to the North Pole(!) and deploy a time capsule on the bottom of the sea. In this capsule, all the names of the people (at the moment >2.7 million) that have signed the petition to declare a global sanctuary around the North Pole, will be written. Attached to the time capsule, will also be the Flag for the Future, design by a young person representing the future generations.

The Arctic region has experienced dramatic changes over the recent decades, more than anywhere else on Earth. Due to climate change, the warming has been more than twice as large as the global average. Last year there was a new record minimum of sea ice in the area and we will soon (50-100 years) experience summers with no sea ice in the region. This will not only affect the animals and wildlife in the Arctic, but will most likely also change our weather patterns.

These changes opens up for new possibilities in the Arctic Ocean. Due to less sea ice, it will be easier to cross the area by boat and explore it’s resources. Several oil companies have already starting drilling in the Arctic. There is a also a possibility to expand the industrial fishing into the Arctic Region where local people have been fishing in a sustainable way for a very long time.

By declaring a global sanctuary around the pole we wish to stop this exploitation and all multimillionaire oil companies, who only causes more oil, more emissions and a warmer climate. Instead, we need sustainable solutions to meet our energy needs in the future. This is also why this campaign is a global issue and why everyone can take part in it. Because the industry doesn’t only affect the Arctic, it affect the entire globe. This is also why a young man from the Seychelles will ski to the North Pole. He has seen what the global warming has caused in his country.

So, please join us to the North Pole and sign the petition if you haven’t already done so. Also, if you are younger than 26 years old, you can still participate and design a Flag for the Future, symbolizing Peace, Hope and Global community. The deadline is 27th February 2013.

Please, help us Save the Arctic!

År 2012

Som många andra bloggare så ska väl jag också försöka sammanfatta det gångna året. Det har hänt väldigt mycket på den privata sidan, men tyvärr inte lika mycket på den professionella sidan. Jag har varit med om en hel del resor, men annars så kämpa jag vidare med pågående projekt. Förhoppningsvis kommer det bli en skillnad under 2013. Det ska jag helt enkelt se till att det blir.

I alla fall. Jag började året med att undervisa några veckor i masterkursen i molnfysik. Detta var andra gången jag hade hand om räkneövningarna och labbar till den här kursen, så jag kände mig lite säkrare, även om det fortfarande var en riktig utmaning. Räkneövningarna gick bra, men labben skulle ha fungerat bättre. Jag lärde mig i alla fall mycket under tiden och jag är tacksam för alla duktiga studenter som finns på institutionen. Tillsammans löste vi alla problem.

Med ett delvis nertryck självförtroende åkte jag till Svalbard den 14 Februari för en månads kurs i Arctic Boundary Layer Meteorology. Den blev en helt underbar kurs tillsammans med andra doktorander från Europa. Jag lärde mig massor på kort tid och träffade många fantastiska människor som jag hade väldigt roligt tillsammans med. Jag fick skjuta med gevär, köra snöskoter och sätta upp en hel meteorologisk mätstation på en glaciär. Mitt självförtroende stärktes igen och efter ett tag kändes det som jag började få koll på alla instrument och beräkningarna av turbulensen i den nedersta delen av atmosfären. De sista veckorna jobbade vi nästan dygnet runt med att skriva rapport och plugga till tentan, men tillsammans med de andra studenterna var det uthärdligt. På helgerna hade vi även lite tid till att utforska omgivningarna och Longyearbyen samt bestiga Trollsteinen.

Väl tillbaka i Stockholm och Sverige hade jag mycket att ta igen med mitt projekt, eftersom kursen hade varit på heltid i en månad. Även om det var riktigt jobbigt ett tag och jag inte hade något privatliv kvar under några veckor så klarade jag mig fram till slutet på April då det var dags för nästa resa och min första stora konferens. Jag var äntligen klar med alla mina resultat och hade en presentation klar som jag kunde visa.

På flyget över till Montreal var det första gången sen jag kom hem från Svalbard som jag verkligen kunde andras ut och ta det lugnt ett tag. Men tempot ökade igen på plats i Kanada. Jag är alltid väldigt nervös inför en presentation och den här gången var det dessutom på en väldigt stor konferens, International Polar Year. Som tur var hade jag övat ganska mycket med mina två kollegor som också skulle på konferensen, så jag kändes mig väl förberedd. Det betydde väldigt mycket. Presentationen gick bra och jag fick till och med en hel del kommentarer och frågor. Det kom dessutom fram flera personer efteråt och visade intresse för min forskning, vilket naturligtvis kändes bra. Jag lärde också känna flera nya kollegor från andra platser via APECS och Twitter, riktigt kul!

Efter konferensen hade jag nästan en veckas välbehövlig semester tillsammans med två kollegor från min institution och en tjej från Tyskland. Vi hyrde bil och körde norrut till Quebec och utforskade naturen och omgivningarna. En väldigt rolig resa med mycket trevligt sällskap!

Tillbaka på kontoret så var vi plötsligt inne i Maj och det var dags för sista rycket innan semestern i juni. Jag blev också involverad i institutionens arbete med den nya hemsidan och jobbade tätt tillsammans med den avgående prefekten med fler doktorandrelaterade frågor. Under sommaren skulle jag börja skriva på min artikel igen för att äntligen avsluta projektet, men då visade det sig att det fanns en ny version av min modell. Detta betydde att jag behövde köra om alla mina beräkningar och analysera resultaten på nytt. Tack och lov gick mitt jobb lite snabbare nu och efter en intensiv vecka i sommarstugan så kändes det som jag hade allt på plats igen. 

Dock visade det sig att det nya versionen inte var så bra och ansvariga gjorde om modellkörningarna ytterligare en gång! Nu var vi inne i September och jag satt och gjorde nya figurer igen. Nu hade vi även kommit på att vi borde ha med en annan modell också, för att kunna jämföra resultaten med den också. I Oktober gjorde jag om alla figurer med två versioner av min första modell, observationerna och ytterligare en modell. I November skrev jag äntligen på artikeln igen och innan nästa resa skickade jag äntligen första versionen av mitt manuskript till mina handledare.

Nästa resa gick till Doha, Qatar för FNs klimatkonferens 2012. Egentligen var jag där som representant för Scouterna och WAGGGS. Men med min bakgrund kunde jag hjälpa resten av mitt team med de vetenskapliga frågorna och även följa den utvecklingen lite närmre. Vad jag framförallt lade min energi på var förhandlingarna om Artikel 6 där vi lyckades bra och det känns skönt att kunna åka hem efter en vecka och faktiskt kunna säga att man hade bidragit med något på riktigt. Jag träffade även andra aktivister från Sverige och andra länder samt den svenska delegationen från vår regering. Hemma igen var jag med i flera intervjuer med Scouterna och Sveriges Radio. En riktigt rolig upplevelse och ett bra avslut på det här året som annars har kantats av mycket frustration och stress, tyvärr.

Innan jul-och nyårshelgerna blev jag klar med version 2 av mitt manuskript. Nu finjusteras introduktion, metod och resultatdelen. Sen behövs några avslutande ord i diskussionen och en runda till mina medförfattare innan vi äntligen kan skicka in artikeln.

2012 var det bästa året rent privat, men kanske det sämsta jobbmässigt. Jag ska göra allt jag kan för att 2013 ska det bli det bästa professionella året, men minst en publicerad artikel.

Min intervention

Jag är tillbaka i Sverige med en stor brist på sömn. Medan jag samlar mina tankar om den gångna veckan, lägger jag upp mitt tal som jag höll på förhandlingarna om Artikel 6 i lördags. Enjoy! :) 

--------------------------------------

"My name is Cecilia and I’m speaking on behalf of YOUNGO, the youth constituency. I’m not only a youth, but also a girl guide and a climate scientist. I wouldn’t be here today, as part of the solution to tackling climate change, without both non-formal and formal education.

Thank you for giving us the opportunity to be part of the Article 6 negotiations. Youth participation in these negotiations is essential, you are negotiating our We would like thank the parties that have engaged with us during the last few days, in working together we can create a stronger and more resilient Article 6. A young person, a young woman even, equipped with the right skills has the power to protect their family, their futures and their livelihoods from the reality of a changing climate. Article 6 takes us a step closer to creating a society who knows what to expect and how to cope, with an understanding of the impact of their behaviors.

We ask all parties here today to cooperate and work together to finalize the Doha work program that you are proud of. Article 6 will not achieve this aim without mechanisms to ensure accountability and transparency in the text. National focal points create a vehicle to ensure Article 6’s implementation.  By including the provision of sufficient reporting on their actions it will allow us to a have a clear picture of what is going on, showing opportunities for us to fill the gaps.

In 2011 39 million 558 hundred thousand children were born. If we use these figures this suggests that 1 billion 116 million 464 hundred thousand children will be born during the 8 year Doha work program. In the interest of safeguarding the futures of these children we must make progress today. There is no other option.

Right now I’m afraid the jury is still out on whether you will get an A in Article 6. For the time being we will be giving you a B for good behavior. Today, yes today, when the work program is finalized the real work begins. We need you to believe in Article 6. Whilst you are out here in Doha, speak to your colleagues, engage with them and begin establishing how what you have decided here today is going to look like on the ground. You are not only accountable to the youth here at the UNFCCC but to everyone at home in your own countries. We entrust you with the responsibility to get this done, please be part of the solution. We will be there working alongside with you."

Written together with Bronwyn Hughes, Harriet Thew and Camilla Born